Sabah, Borneo, Malaysia

När man kommer till Sabah kommer man normalt till Kota Kinabalu, kallat KK lokalt.

Vi fick ett tips att äta Roti Canai på en liten lokal restaurang driven av inflyttade indier, dessa haken kallas för Mamak, ser inte så mycket ut för världen men har god och BILLIG mat. Roti Canai, som är ett bröd som syns jäsas på övre mittenbilden, äts med olika såser som man helt enkelt doppar brödet i för smak.

I denna delen av världen finns en frukt som ska smaka riktigt gott färsk men stinka något fruktansvärt när den är gammal, Durian heter den och tycks inte riktigt om på hotell och liknande offentliga platser.

KK är en ganska stor stad men har inte så mycket att erbjuda förutom de härliga öarna utanför med god badvänlighet, som tyvärr drar till sig väldigt många besökare, både lokala och turister som oss själva.

Från KK tog vi en buss till Sandakan, andra sidan av Sabah, det tog runt 7 timmar på en riktigt slingrig väg, men bussen var bekväm och det gick till och med att sova lite grann om man kunde hålla sig varm (!).

Från Sandakan tog vi oss ut till ön Lankayan för att njuta av vattnet och vädret, vi tänkte även dyka till en början men tyvärr blev Markus lite förkyld så vi bestämde oss för att skippa dykningen, denna gången... 

Vill man bara njuta av havet, vädret och solen så är detta en perfekt plats, helt otroligt vackert och avslappnande, eller vad tycker ni själva?

Första kvällen fick vi vara med om en äggkläckning av sköldpaddor, vädret höll på att skifta precis som vi gick ut mot stranden men vi klarade oss precis på sekunden tillbaka till restaurangen efter det att alla sköldpaddorna kommit ut i vattnet.

Varje kväll på ön fick vi vara med om stora gröna havssköldpaddor som landsteg ön för att lägga sina ägg. Det var lika otroligt varje gång, men den första kvällen var lite mer speciellt eftersom hon drog sig upp ur havet och började gräva rakt under vår altan! Vi låg där stilla och tysta i närmare TRE TIMMAR och tittade på henne gräva sig djupare och djupare ner, och allt detta såg vi rakt uppifrån genom gliporna mellan plankorna i altanen, vi var så nära att hon sprätte sand på oss ibland.

Tyvärr låg kameran inne i stugan (vi vågade inte röra på oss), men vi fick några bra bilder de andra kvällarna.

Som sagt, en fantastisk plats att bara njuta på med bra utsikt över korallreven.

Eftersom vi inte dök någonting så passade vi i alla fall på att snorkla så mycket som möjligt. Det finns en enorm mängd olika fiskarter runt dessa haven. Vi hittade exempelvis en pipefish, en fisk som är mycket nära besläktad med sjöhästen men har inte den där böjen på svansen utan är helt rak.

En annan dag simmade vi på en leopardmoräna, en riktig bjässe! Den höll bara till inuti sitt egna lilla rev men kunde röra sig runt däri och vi uppskattade att den var runt 1.5 m lång. Som tur är så ser moränor väldigt dåligt, vilket gör det möjligt att komma ganska nära utan att riskera utfall, sen kan man ju alltid zooma lite.

Alla sköldpaddor som landstiger på Lankayan bevakas då de lägger sina ägg och sedan samlas de upp och läggs i dessa gröna burar i sand för att invänta kläckning.

Vill man som besökare på ön se på under antingen äggkläckning eller äggläggning så kan man hänga respektive skylt på sin dörr, då kommer personalen (från Reef Guardian) runt och knackar på hos de som vill se vad som händer oavsett tid på dygnet.

Vi adopterade det boet vi såg grävas den första kvällen, som ni ser på den vänstra bilden. Så nu väntar vi med spänning på kläckningen som vi kommer att få bilder på. 

Efter Lankayan åkte vi ut på en tur som började med en tur till Sepilok orang-utan rehabilitation center.

Där kunde vi se på under en av matningstiderna då det klättrade in 6-7 orangutanger och åt av frukten som serverades. Den första av dem var en stor hona som uppenbarligen hade hög status i gruppen, hon bar även på en bebis som klängde sig fast i hennes päls för glatta livet.

När orangutangerna ätit det de ville ha så är det dags för de andra invånarna i reservatet. Utmed räckena kom långsvansade och kortsvansade makaker på väg mot den överblivna frukten, en helsvart ekorre gjorde entre via en av vajrarna som ledde till matningsplatformarna.

Efter Sepilok tog vi oss in emot floden Kinabatangan där vi skulle tillbringa två nätter och åka ut på några turer med båt. Det första vi såg på vår första båttur var en vild orangutang, som tydligen inte ens var märkt så den har aldrig levt i fångenskap, den syns till vänster här nedan, högst upp i trädet satt den och gömde sig för oss.

Senare på samma tur såg vi även elefanter, vi två tillfällen faktiskt, här längst ner på mitten kan ni se en av Borneos pygméelefanter, som inte är särskilt små faktiskt, äta lite högt gräs en stund och senare la den sig ner och gottade sig i solen. Troligtvis fanns där fler elefanter inne i gräset, men vi såg dem aldrig.

När man åker ut på Kinabatangan får man vara beredd på att det är många båtar som går ut vid samma tid, det är MÅNGA båtar som vill se samma saker! Att vi fick se orangutang och elefanter var fantastiskt, men på vägen tillbaka hittade vi pytonorm och någon svart-gul giftorm i träden. Senare såg, och hörde, vi ett gäng uttrar som varnade varandra för oss.

Vi tog en nattpromenad med en av lokalbefolkningen i skogen bakom vårt boende. Man får vara på sin vakt för blodiglar överallt och gummistövlar är ett definitivt krav i geggan. Vi hittade några insekter, sovande fåglar och flera små gröna trädgrodor.

Tidigt morgonen därpå åkte vi ut på floden igen, denna gången såg vi hur många hornbills som helst, det var samma sort hela tiden, men den är väldigt magnifik att se dels med sitt horn men även till sin storlek.

Vi såg också en mindre örn, en grön kungsfiskare med rött huvud och en stork som satt högst upp på en, till synes, död gren.

Senare tog vi en promenad till genom skogen, som de envisas med att kalla för djungel, till en sjö där det finns såna där spa-fiskar som biter av den döda huden från det man stoppar i vattnet. Vi provade med händer och med fötter, det kittlas och känns rätt obehagligt men är lite roligt samtidigt, särskilt när det är gratis så kan man ju prova på!

Runt floden bor även näsapor, en märklig apa vars huvudsakliga statussymbol i sin grupp är just näsan, den växer med ålder och visar på dominans.

På väg mot Sandakan igen körde vi via Gomantong caves, en plats där man plockar svalbon för att göra soppor och drycker av dessa när deras ungar lärt sig flyga och bona är tömda, till största del i alla fall. En märklig sak att göra kan man tycka, men det är värt löjliga summor pengar till de, huvudsakligen, kineser som eftertraktar bona till maträtter och "medicinska" syften.

I grottorna finns mängder med kackerlackor och såklart fladdermöss, vilket ger en ganska skarp stank av ammoniak från deras avföring som bokstavligen ligger i stora högar! Ett munskydd för att täcka en del av doften åtminstone är ju en bra idé och en nödvändighet för att skydda sig mot parasiterna som finns i luften.

Vi tog bara en natt och en dag till i Sandakan, men vi hann gå en liten shoppingvända och skrota på Sheraton hotellet vi bodde på innan det var dags att sätta sig på en buss 7 timmar igen tillbaka till Kota Kinabalu.

Om man beställer en kaffe to-go på något av ställena utmed vägen så får man drickan i en plastpåse med sugrör, fungerar faktiskt bättre än man kunde tänka sig!

I KK tog vi en tur till ett akvarium som heter The Green Connection, där vi fick se en del reptiler från området och även en hel del fisk i ett riktigt stort akvarium med ett par black-tip reefsharks och en rätt stor stingrocka.

De jobbar framför allt med att göra lokalbefolkningen uppmärksamma på att man ska ta hand om havet och vikten av det. De har även en kampanj, inga hajfenor i soppan...

Solnedgången i KK kan vara väldigt trevlig när det inte regnar som det tyvärr gjorde de flesta kvällar vi var där, men här fick vi åtminstone en riktigt magnifik uppvisning!

Utanför KK finns en marin nationalpark med ett antal öar och fina rev runt omkring. Vi åkte ut en dag för att dyka runt Pulau Gaya där dykcentret låg, men båten tog oss ut till andra öar i parken också. Sikten i vattnet var sämre än på de andra ställena vi varit på, men kom man väl ner mot botten så öppnade det upp sig och man såg längre.

Dessa bilderna kan behöva lite förklaring. Det översta är en cuddlefish, en sorts bläckfisk. Andra bilden är en drakfisk som passade på att visa upp sig för oss när vi simmade förbi. Tredje kortet är en närbild på en anemon.

Återigen kan behövas lite förklaring, dessa sniglarna heter Nudibranch, vilket betyder "nakenlunga". På den övre högra bilden syns snigelns lunga på ryggen likt en blomma. Som ni ser kan de vara allt från svartvita till väldigt färgglada och ganska lätta att hitta när man vet vad man letar efter. 

Erica lyckades få till en riktigt bra bild på en anemonfisk.

The pictures and videos of this blog are property of 2outofoffice.blogspot.com. They are not to be subject of distribution without authorization of its owners.

Sulawesi - Batuputih / Tangkoko national reserve / Tomohon highlands

Efter båtfärden till Manado från Bunaken tog vi oss vidare österut på Sulawesis norra ände, mot naturreservatet Tangkoko, känt för de apor och många unika fåglar som bor där. Vi kom fram på eftermiddagen och bestämde oss för att ta en längre tur i parken dagen därpå, som startade vid 6 på morgonen och varade ungefär 6 timmar.

Något av det första vi stötte på under turen var en vit örn som satt och tjöt i ett träd, de två nedre bilderna till vänster. Fågeln till höger är en av de sju sorters kungsfiskare som lever i Tangkoko, denna var nästan helt och hållet röd i fjädrar, näbb och ben. Erica hittade den utan guidens hjälp (!)

Ett annat märkligt djur som lever i denna parken är cuscusen, ett trädlevande djur som liknar mest en sengångare och som har en pung till sina barn, alltså ett pungdjur och därför besläktad med till exempel kängurur. Vi såg en på väldigt långt avstånd (då de lever högst uppe i trädtopparna) och fick ingen vidare bild på den. Men om ni letar noga i allt det gröna i bilden uppe till vänster så kan man urskilja något som kan vara en nos, ni kan i alla fall se en mörkare figur bland alla löven.

Ett av de stora fikusträden som vi kom förbi var helt ihåligt och man kunde gå in i det, väl inne såg man nästan hela vägen upp till kronan av trädet!

Stränderna utanför Batu Putih (som orten heter där vi bodde i närheten till parken) är helt svarta eftersom det finns gott om vulkaner i närheten. De är även perfekta äggläggningsplatser för sköldpaddor. Tack vare parken och deras initiativ så har några äggkläckningsbås byggts, där sköldpaddorna tas om hand tills de är stora nog för att släppas ut i havet igen. Där såg vi allt från nästan nykläckta små sköldpaddor till cirka 25 cm stora.

En av de olika aporna som finns i denna parken är den svarta Sulawesi-makaken, en väldigt speciell apa då den saknar svans, har en hjärtformad och barhudad rumpa samt en tuppkam till frisyr! Utöver hela Sulawesi finns det bara ett par tusen och de finns ingen annan stans på hela jorden, därför finns det ett par projekt igång för att bevara denna unika apa.

Vi stötte på en mindre grupp på kanske 15 apor och de brydde sig inte nämnvärt om oss, vissa av dem tittade på oss intresserat medan de andra fortsatte göra vad de gjorde innan, klia sig, putsa sin kompis, jaga varandra i träden eller bara sitta och se fundersam ut, för det gör de hela tiden.

Efter att vi lämnat Tangkoko träffade vi ett annat par, från Nederländerna, som jobbade för ett annat bevaringsprojekt för aporna, ta gärna en titt på 'Selamatkan yaki' och gilla deras facebook-sida för att stödja deras sak.

Ett av de största problemen är att lokalbefolkningen faktiskt äter dessa makakerna till festmåltider och det finns mängder med fällor och snaror i parken, något som deras projekt arbetar för att ta bort därifrån samtidigt som de jobbar för att öka medvetenheten hos befolkningen att de måste ändra sin syn på bland annat dessa apor.

Även på boendet vi hade i Batu Putih fanns där djur att se, i några av de bambuträden som växte bredvid vår stuga bodde visst ett par ugglor, dvärgugglor för att vara mer precis. De var kanske 20 cm långa och satt djupt ihopkurade inne bland de täta löven, ni kan se dem på bilden uppe till vänster.

Erica tyckte hon såg något konstigt som föll från ett träd när vi satt och spelade lite kort, efter noga stirrande såg vi snart att det var en liten orm, smal som ett sugrör och kanske 30 cm lång. Den ställde sig upp likt en kobra, med mer än halva sin kroppslängd upp i luften och det var då vi såg den. Det visade sig vara en Dendrelaphis Caudolinaetus Terrificus (även kallad Batu Putih orm), som inte ovanlig här på norra Sulawesi, men finns heller ingen annanstans.

Myggan som syns på bilden här ser kanske inte så mycket ut för er läsare, det ser ut som en vanlig mygga. Om vi skulle hålla en tändsticksask bredvid den dock så skulle vi bli förvånade, den är nämligen omkring 2 cm lång i kroppen, alltså ungefär dubbelt så stor som våra vanliga myggor! Jag blev lite rädd när jag såg den, tänkte att 'den jäklen tar antagligen hela köttstycken!' Vi frågade våra värdar och de försäkrade att de inte alls attackerar människor, de sa dock inte vad de äter och vi frågade inte vidare...

När vi kom tillbaka från den långa morgonturen däckade vi bägge tvärt efter lunchen, eftermiddagen hade vi planerat in en tur till i parken för att se några av de nattaktiva djuren.

På väg ut i parken och i väntan på skymningen så lyckades vi få bättre sikt på en av de annorlunda fåglarna häromkring, hornbill, den finns visserligen på fler öar i närheten men den är ändå väldigt praktfull med sitt horn på huvudet och all färg på hakan. Det är en riktigt stor fågel också, vi förväntade oss kanske i storleken av en tucan, då de är besläktade, men hornbillen är betydligt större.

Kvällsturen vi gick ut på kallas för 'Tarsier tour', så huvudanledningen till turen är såklart att se just tarsiern, världens minsta primat!

I ett 'hole tree', som de kallar det, eller ett fikusträd som det heter på riktigt, hittade vi denna familjen på sju pyttesmå tarsierapor. De hade precis vaknat och höll på att piggna till medan vi stod och bara tittade på dem, de tittade såklart tillbaka på oss med sina enorma ögon. I ett av hålen i trädet satt en apa som var mindre än de andra, tydligen så var det ett nytt tillskott i familjen! Skillnaden huvudsakligen var den yngre apans tjocklek, den var i princip lika lång som resten men mycket smalare och inte lika tjock päls. Storleken på dessa fullvuxna tarsier är ungefär som en knytnäve och deras favoritmat är gräshoppor, som faktiskt nästan är lika stora som de själva!

Efter att vi tittat på dem en bra stund och tagit många bilder utan att de protesterat så hade de vaknat till på riktigt och hoppade iväg bland träden för att jaga. De rör sig betydligt fortare och längre än man kan tro till en början, de hoppar mellan träd på ett par meters avstånd och de gör det från helt stillastående och bara flyger iväg.

På väg tillbaka till byn så kommer vi på att vi hört talas om några tarantelspindlar som bor här, helt svarta och vi frågar vår guide om han kan försöka hitta en åt oss. Vi går en ganska bra bit med våra pannlampor och ficklampor tills han ber oss att stänga av dem och följa efter honom utmed vägen en bit. Han tänder sin ficklampa och lyser på trädstammarna för att hitta den och plötstligt så sitter där en riktigt stor svart tarantel på ett träd, helt stilla och inväntar sitt byte. I sin helhelt är spindeln ungefär så stor som en storlek 10 hand med utsträckta fingrar.

Batu Putih by är faktiskt betydligt större än vi trodde när vi var där, ungefär 5000 invånare. Men det är klart, bor man så många i varje hus och hydda som de gör här, så kan man nog klämma in ganska mycket folk på den ytan.

Stranden är som sagt helt svart, men inte riktigt sand, utan mer som små stenar. På stranden står det mängder med båtar för reparationer eller bara upplagda och i vattnet ligger där oändligt många fiskebåtar som redan kommit tillbaka efter morgonens fångst. Fisk av olika slag, kanske inte så svårt att gissa, är basfödan tillsammans med ris här.

Vill man ta sig till Tangkoko och då övernatta i Batu Putih finns här några homestay i byn och nära till parken att välja på. Internet ger inte så mycket, men man kan hitta Mama Roos åtminstone, ett ställe som Selamatkan yaki folket tydligen använder då de är där. Maten där ska tydligen vara riktigt bra, boendet är väldigt enkelt men funktionellt så som troligtvis alla boenden i närheten är.

Vi själva bodde på Tangkoko Lodge, huvudsakligen för att vårt boende på Bunaken hade kontakt med dem och föreslog att det kunde vara ett bra ställe, så vi testade. Det var också ett enkelt boende, med fläkt på rummet åtmistone, riktig toalett och en dusch med kallvatten. Maten varierade från bra till lite mindre bra, troligtvis huvudsakligen för att vi började bli sjukt trötta på fisk (hela med ben..) varje dag.

Här kan ni se skyltarna från de ställena vi kommit förbi i alla fall.

Många djur och intryck senare så bestämde vi med vår värd att åka på en två dagars tur till Tomohon highlands, ett område strax söder om Manado uppe i bergen med svalare klimat.

Utmed vägen stannde vi till vid en utsiktsplats där vi kunde se Mt Tangkoko och Mt Duasudara, som bägge ingår i Tangkoko nature reserve.

Första stoppet på turen blev vid warugorna i Cagar budaya, en waruga är en grav där kroppen placeras i fosterställning och i samma waruga placeras flera människor från samma familj, antalet kroppar kan läsas i en urristning som syns uppe till höger.

Speciellt med just denna platsen är att här ligger människor från alla möjliga ursprung och religioner; spanjorer, japaner, indonesier, muslimer och kristna. På en waruga såg vi en märklig symbol, en människa med horn på huvudet och tydligen var det en person som kunde till exempel spå händer, något som ansågs positivt men kunde såklart även vara negativt för personen i fråga.

Vi åkte vidare till en plats där vulkanaktiviteten blev väldigt uppenbar, marken var gul och brun av svavel m.m och luften stank som ruttna ägg.

En kort stund bland de stinkande gaserna, sen åkte vi en lika kort stund till ner till sjön Linow, som kallas 'Changing colors lake'. Den skiftar nämligen färg dramatiskt när ljuset förändras. Vi hade lite otur, för det var molnigt hela dagen vi var ute så sjön var grön hela tiden, men en väldigt vacker smaragdgrön färg över en hel sjö är ju inte helt vanligt det heller. Vi stannade till vid den lilla kiosken vid sjön och delade en tallrik med Pisang Goreng (stekta bananer) och drack varsin kaffe. Under tiden vi satt där och mumsade regnade det, så sjön förblev grön.

Vi tycker om att försöka äta mer som lokalbefolkningen (om än med vissa regler om renlighet, varm mat osv...) så vi letade upp en enkel Warung (billig restaurang som vi pratat om i tidigare inlägg) och åt några riktigt goda Mie Goreng, stekta nudlar med grönsaker.

Warungen vi satt på låg visst i en by som heter Kawangkoan, en by känd för sin jordnötsodling.

Vi åt upp och åkte förbi ett litet gatustånd där vi köpte jordnötter för nästan ingenting alls för ett kilo röda och vita, fantastiskt goda när de är färska!

Turen vi åkte på var som sagt en tvådagars tur, boendet, som inte ingick men föreslogs, hette Onong's Palace och bestod av ett antal ensamstående hyddor med egen balkong uppe i skogen samt en restaurang. Vår hydda var väldigt mysig och vi sov riktigt gott med ett riktigt täcke om natten, det var ett tag sedan nu. Vi ville bara ta det lugnt några dagar, samt att Markus började känna sig lite krasslig, så vi stannade fyra nätter hos Onong's för att riktigt vila upp oss.

En natt fick vi dock besök av en fladdermus inne i vår hydda, eftersom taket och väggarna inte sitter ihop utan där finns en lite glipa mellan dem. Efter en stund så lyckades vi få ut vår lilla besökare genom dörren och han var nog gladare än vi med tanke på hur vettskrämd han verkade bland gardiner och grejer.

Andra turdagens morgon åkte vi till marknaden i Tomohon, där man kan hitta lite allt möjligt.

Det första guiden tog oss in till var dock köttmarknaden, där han tyvärr visade oss råtta, fladdermus, pytonorm och hund. Åker man dit en lördag, den stora marknadsdagen, så finns här tydligen betydligt större sortiment såsom cuscus, som är utrotningshotad just på grund av att människorna här jagar och äter dem, vilket de vet om men ignorerar. Erica frågade vår guide om detta och svaret vi fick var ”det är ju gott”. Hur kan man ändra detta tankesätt hos en hel befolkning..?

Vi tog en runda bland kryddor, grönsaker och frukter istället och kände oss mycket bättre till mods. Sedan bestämde vi oss för att köpa lite frukt till de dagarna vi skulle bo på Onong's. En stor papaya, två ananaser, en grön taggig frukt som vi glömt namnet på och några snakeskin frukter kostade oss kanske 20 kronor.

På norra Sulawesi finns det 14 aktiva vulkaner, vi åkte och tittade på en av dem från behörigt avstånd. Just denna hade utbrott för sju månader sedan, utan att förstöra några människoliv, men täckte hela området i aska som då visserligen förstörde en hel del egendom.

Den är lite annorlunda då kratern inte alls är på toppen av berget utan vid foten av en av topparna, kolla på bilden högst upp i mitten och följ molnet rakt ner, där finns kratern.

Platsen vi stod på för denna vyn är också en vulkan, men en inaktiv sådan. Mitt framför oss såg vi kratern av den inaktiva vi stod på och längre bort den rykande aktiva.

I de andra väderstrecken kunde vi även se Bunaken och dess närliggande öar, Tangkoko och Duasudara och en liten bit av Manado skymtades över några berg. Vi hade riktig tur med vädret och kunde alltså se flera mil åt vardera håll.

Vi besökte även ett Buddhisttempel på vår guidade tur, ett av de få här på Sulawesi då Buddhismen är en väldigt liten minoritet, huvudbesökarna vid templet är vanligtvis de få kinesiska Buddhister som är här som turister. En otroligt färgglad liten plats mitt ibland all grå betong som de normala byggena består av i städerna. Det är först när man kommer utanför till de mindre byarna som alla hus och hyddor är byggda av trä eller bambu och faktiskt har lite färg.

För er som ännu inte har sett en karta över hur Sulawesi ser ut så kan ni ta en titt på den k-liknande ön på bilden här nedan. Vi började i Makassar, som ligger längst ner till vänster, och har tillbringat mest av vår tid runt Manado som ligger längst uppe till höger. Att flyga den sträckan tar ungefär 1:45, så det är alltså en riktigt stor ö.

Den lilla söta tecknade apan med hjärtat på rumpan är en svart Sulawesi-makak som jag skrivit om tidigare i inlägget och just detta klistermärket är just från Selematkan Yaki som arbetar för att bevara dem.

När man kommer fram till flygplatsen och ska hämta sina väskor finns det ingen anledning till stress, alla kommer att fylla igen alla tänkbara luckor runt bandet med sina bagagevagnar trots att inga väskor ännu rullat ut. Det bästa man kan göra är att försöka se genom folkhavet och sen hitta sig en lucka nånstans man kan klämma sig in och lirka ut sin väska. Det roliga är att det som rullar ut på bandet är inte ens till hälften väskor, den största delen av objekt är kartonger, vanliga ihoptejpade kartonger som alla uppenbarligen reser med flera stycken per person. Vad som är i dem förblir ett mysterium, då vi inte vågat fråga någon, men det vore mest troligt att det är mat från fastrar, mödrar, far- och mormödrar eller andra släktingar som vill skicka med dem bakelser eller mat från sina besök.

The pictures and videos of this blog are property of 2outofoffice.blogspot.com. They are not to be subject of distribution without authorization of its owners.